Tillfälligt avbrott

Har inte skrivit på ett tag, och det är av en rätt jobbig anledning. Har en tand som jävlats så det finns inga ord för det. Smärtan har varit omänsklig och detta är det värsta jag varit med om i mitt liv. Ni som nöjer er med den beskrivningen kan sluta läsa nu, för det sammanfattar det mesta. För er som vill veta mer, fortsätt nedåt men jag vill utfärda en varning för självömkan och bitterhet.

Det började då jag gick i högstadiet, hade tandställning i typ hundra år eftersom tänderna pekade både till höger och vänster. Totalt 7 år höll jag på och bråka med räls, natt-tandställningar, gummisnoddar, gomplattor, dörrmattor, hasselnötter, taklampor och en och annan rubank.

Efter jag tog bort tandställningen så hade det ju givetvis blivit lite hål i tänderna eftersom man inte kommer åt alla gömmor. Detta renderade då i ett gäng lagningar, som det sig bör. Nu, typ 20 år senare så gick en lagning sönder. Det var i juni förra året. Tandläkaren borrade ur tanden och det var ett rätt stort hål men hon bedömde att det gick att lösa med en vanlig lagning. 3 dagar efter så lossnade en stor flisa från tanden då jag åt pannkakor. Återbesök, det var ingen fara sa hon, det såg bra ut.

I vintras började jag få ont, kände att nåt var knas. Gick till tandläkaren i februari. Det som hänt att YTTERLIGARE en flisa har lossnat och under den har det fortsatt växa ett stort hål. Detta innebär då en mysig rotfyllning. Jag är allt annat är glad med tanke på att bedömingen var att det räckte med en vanlig lagning och hon inte behövde göra nåt porslinsinlägg.

Hon borrde ur tanden, och dagen efter första urborrningen kom smärtan för första gången. Gick i en vecka med rejält ont. Tillbaka, försök att borra ur tanden igen, men hon kommer inte åt rötterna. Antingen för att hon är inkompetent, eller för att de är sneda, eller både och. Gissa själva.. 1 dag efter det besöket kommer det onda tillbaka. Kan inte sova ordentligt, inte äta, och har konstant ont. Hon ska prompt på tandhelvetet igen och göra ytterligare ett försök. Funkar inte nu heller. Hon ska remittera mig till en specialist. Dagen efter det besöket började det göra ont på RIKTIGT. Slutade med att jag låg i nästan 40 graders feber i påsk och hade så ont så jag inte ens kan röra mig. 2 veckor kvar till tiden hos specialisten..

Efter påsk så började det lägga sig, tanden gjorde bara lite ont igen så jag tänkte att jag härdar nog ut. Några dagar senare börjar smärtan komma mer och mer, fler sömnlösa nätter och uteblivna middagar och mackor. 10 dagar kvar till specialisten, det blir värre och Värre och VÄRRE och V.Ä.R.R.E! jag har hela tiden haft kontakt med tandläkaren som säger att ja, det gör ont. Ta en alvedon. Jag tar en, jag tar 2, och i kombination med Ipren. Inget hjälper.. det är bara härda ut säger det. Får Citadon utskrivet på recept, drar i mig brus så det bubblar ur öronen, den brutala smärtan försvinner i en timme, sen kommer den tillbaka värre än någonsin.

Det gör alltså ont hela vägen från höger halsmandel ända upp till örat. Jag känner varje hjärtslag och det är helt jävla obeskrivligt hur sjukt ont det gör. Kan inte ens dricka vatten längre, det skär som att någon tryckt ner en stekhet skruvmejsel rätt in i käkbenet på mig. Specialisten lyckas få loss en tid på fredag den 11:e april istället. 2.5 dagar kvar.. Jag gråter mig igenom nätterna, lyckas sova 1-2 timmar efter varje gång jag tagit en dos med dubbla citadon och 1 ipren. Men efter den kicken gått över så kommer smärtan tillbaka och jag sitter i sängen med en kudde över huvudet och väntar i 4 timmar innan jag kan ta nästa dos. Helt jävla overkligt!

Jag vet faktiskt inte hur jag klarar de 48 timmarna.. jag ringer till läkare och tandläkare och alla säger att ja, det gör ont. Så jag biter ihop, och återigen, vet inte hur.

Äntligen fredag 09.30.. det första tandläkaren säger är, men du är ju helt svullen i hela käken, hur FAN har du stått ut med denna smärta!! Jag tittar med tomma ögon och ser ut som ett vrak, och menar på att - jag har inte stått ut, är ju slut som människa och är redo att hoppa in framför första bästa SL-buss och logga ut från det här livet.

Så han borrar ur tanden, och lyckas komma åt de sneda rötterna. Han ser att jag är svullen långt ner på halsen och det är riktigt illa. Då han borrar ur sista roten på tanden så sprutar det var ur öppningen, det är sånt tryck under tanden så den håller nästan på att skjuta iväg som en champagnekork. Elak liknelse till en så god sak som champagne, men ändå..

Han säger att om det inte blir bättre så måste jag järnet till akuten för halsen kan svullna igen så jag kommer få svårt att andas. Jag åker hem, skärrad som få, men på någon slags tripp på den goa bedövningen som han la. Första gången på 8 veckor som jag inte känner smärta. Underbart..
Åker hem sover en timme, vaknar.. halsen är ÄNNU mer svullen. Blir livrädd och åker till akuten. Får vänta där i 5 timmar till jag får träffa en käk-kirurg. I ett annat liv hade hon varit stå-upp komiker. Underhållande flicka det där! Och som tur var hade hon goda nyheter, hon trodde inte det skulle bli värre eftersom tanden nu var rensad. Men det var nära att jag blev inlagd på sjukhus över helgen med anitbiotika. Nu fick jag istället knapra vidare på mina antibiotikatabletter och hoppas att det går ner.

Svullnaden har gått ner för varje dag och tanden gör inte ont längre, den klassas bara som öm. Kändes skönt att allt började gå åt rätt håll, trodde jag..

I måndags så kände jag att liksom höger sida av munnen och tänderna slog ihop innan vänster sida. Jag mailade tandläkaren (den nya alltså) och påtalade det. Tänkte att det var väl nåt lite lurt. Han svar var: "något har hänt med käkledsdisken på höger sida, möjligen att den åkt framåt varför höger ledhuvud åkt uppåt något, vilket i sin tur för med sig att tänderna tar emot först på höger sida."

Med lite tur så åker den tillbaka av sig själv, om inte - operation av käkleden. Det brände till i magen, detta tar aldrig slut. Detta beror ju då givetvis att jag gått med smärta så länge och belastat käken snett och fått hålla emot hela tiden då jag tuggar.

Jag fick en snabb tid på tisdag för att han skulle kolla upp det. Efter undersökning så kom han fram till att han trodde att det var en mildare variant som bör gå över av sig själv. Allt kändes lite bättre och tisdagen var riktigt bra faktiskt och även idag på onsdag under dagen.

Nu på onsdagskvällen har jag haft ett möte här hemma med Tomas. Vi åt lite kyckling från Shanti och pratade hela kvällen.. kände några timmar att jag började bli "trött" i käkleden under örat. Det blev värre och värre och det började göra riktigt ont igen. Så tyvärr är nog detta inte så milt, för om jag inte kan äta och prata en kväll utan att det börjar göra smärtsamt ont så är det ju nåt fel på riktigt. Så tanden är nu på bättringsvägen, men då har käkleden gått åt helvete istället. Slutade med att jag fick ta en alvedon och en ipren, känner lite fortfarande så egentligen så gör det rätt ont. Känner mig totalt uppgiven just nu..

Allt dett har påverkat mitt liv, mitt jobb, min kost, min sömn, min fritid, ALLT senaste 2 månaderna. Det är helt jävla sjukt hur det kan gå så mycket åt helvete. Finns inget stopp för precis hur bitter jag är över detta. Hade så mycket sett fram mot nu att sakta få bli bättre efter en riktig mardröms-vår, men nu tar nästa sak vid istället. Och detta känns nästan ännu värre då man ska gå och våndas för en operation i flera månader. Och för att inte tala om själva ingreppet och tiden efter operationen.

Dessutom påbörjade "projekt viktuppgång" i oktober. Försökte äta mer, åt koststillskott och gjorde smoothies av såna pulver. Körde 30 mins med hantlar 4-6 dagar i vecka och kört klättervägg minst 1 gång i veckan. Resulterat i att jag gick upp hela 6 kg vilket gjorde mig fasligt glad. Såg fram emot att komma ut på golfbanan och slå drives som landar på månen och glida runt i t-shirt och fylla upp tröjorna lite bättre. Jag har alltså blivit lite större, lite starkare och mycket gladare.

Målet var att försöka få på mig ytterligare 5 kg till maj/juni.. MEN, istället har jag nu tappat 4 kg av dessa 6 kg som tagit mig 6 månader att bygga upp. Allt detta på de 3 senaste veckorna eftersom jag inte kunnat äta och mått fasligt dåligt.

Skulle kunna älta detta i evighet och skriva tills färgen på tangenterna bleknar bort helt, men jag lämnar detta nu istället och kommer blogga på som inget har hänt. Möjligtvis så kommer jag återkoppla till detta då jag antingen vet att jag är 100% frisk eller 100% redo för operation.

Besvikelsen vet inga gränser.. kan bara hålla tummarna att det var en tillfällig svacka just idag som gjorde att jag fick lite ont igen. Men svårt att vara positiv i en stund som denna..

Dagens tips: Roséchampagne, lite gay kan tyckas men sjukt gott!