Bromsspår

Många undrar idag hur det är att jobba hemma istället för att ha ett kontor att åka till. Jag tycker det är supersoft, åker runt på så mycket möten och grejer, och då man väl är klar är det skönt att åka hem hit och ordna upp allt. Men som vanligt finns det fördelar och nackdelar med allt.

Året är 2001, luften börjar sakta sippra ur den så kallade bubblan likt ett gammalt fnasigt cykeldäck, jag jobbar som internetkonsult på en konsultbyrå. Efter att ha överkonsumerat Ramlösa Citrus (Carlsberg är min största kund – har typ betalt för att säga det där) under eftermiddagen så börjar det trycka på lite. Dags att gå på toa.

Smyger ner för trapporna ner i den kalla bottenvåningen där toaletterna är huserade. Går in i toaletten och vidare in i ett sånt bås. Öppnar toalocket och hallå i stugan, där uppenbarar sig ett par bromsspår som till och med får burnout-spåren från Wålms Hot Rod att se ut som lakritssnören. Här är det någon som jobbat hårt! Ingen nämnd, men på byrån så jobbade det några stora bjässar och direkt så börjar det susa fram konsultprofiler framför näthinnan på vem som kan gjort detta. Det måste till en bastant kille för att björna ur sig såna här portioner. Jag kommer ner till ett urval om två personer. Jag ser deras ansikten framför mig medan en rysning av obehag sprids längs med min ryggrad.

Det är ju nu man ställs inför ett fruktat dilemma. Om man låter det vara som det är så kan man ju sätta pengar på att man möter någon då man går ut genom dörren som sedan går in och tror att det är jag som gjort bromsspår i toan. Å andra sidan vill man ju inte stå och harva med en gulnad toaborste i någon annans exkrementer bara för att rentvå sitt eget rykte. Tanken slår mig även atta det kan vara en variant att byta bås, men tänk om man möter någon mitt i den akten, hur skulle det då se ut?

Efter att ha tagit mig en funderare så faller valet på operation rengöring. Lindar in näven i papper som fungerar som en temporär handske för att undvika hudkontakt med handtaget på toaborsten. Efter några snabba svep medan man tittar bort och tänker på fotboll verkar jobbet vara gjort. Dubbla spolningar senare glänser klosetten som porslingsögat på en gammal pirat och man kan äntligen få lätta på trycket.

Då man är klar och går ut och tvättar händerna så känner man sig ruskigt nöjd. Nästan så man hade hoppats att träffa någon på väg ut ur båset och då de går in så ser de hur fint man har gjort.
När man står där och försöker torka händerna i den där hopplösa varmlufts-fönen så kommer någon kollega som man bara sett några enstaka gånger i kontorslandskapen. Man nickar till mot varann lite som man gör på toaletter. Och nu händer det som inte får hända, han går in på båset BREDVID det båset där jag var! Der bränner till i magen.. var den toan ren, eller var det ÄNNU värre spår där inne? Om det är spår där så tror han givetvis att det är min signatur. Man lommar snabbt ut från toaletten upp till kontorsstolen igen i förhoppning att han ska glömma mitt ansikte.

Som av en slump så träffar man helt plötsligt på den där killen på daglig basis, han nickar igenkännande varje gång, och man kan nästan se att han skulle vilja berätta nåt för mig, men vågar inte ta bladet från munnen. Kan lova att det var en riktig macka även i båset bredvid, och han kommer för alltid att koppla ihop mig med det kadavret. Men det som är värst är nästan ovissheten, för det kanske var rent? Eller får han rysningar av obehag varje gång han tänker på mig? Fasen alltså, vissa matcher går det bara inte att vinna.

Dagens tips: Kontor hemma, Fisen har sin kattlåda, jag har min porslinstron. Inga misstankar, och inga oväntade överraskningar.