Träben

Vi går varje dag.. nerför trappor, uppför trappor, på trottoarer, på grus, på asfalt, i rulltrappor *, i medvind och i motvind. Det brukar funka rätt bra! Kan på sin höjd hända någon gång att man råkar slå klacken i en kant eller en skarv, men det är synnerligen ovanligt och det händer inte så mkt mer än att det liksom bara gnisslar till lite. När man väl lärt sig gå så sker allt per automatik! MEN, det är när man börjar tänka på hur man går som allt skiter sig.

Säg att man ska träffa någon man inte träffat förut, eller det var ett tag sen man träffade personen. Det kan vara en dejt, ett möte, en gammal släkting, vad vet jag? Som det sig bör så är man ju såklart ett par minuter sen och man hartsar fram hetsigt i sina sneakers. Man har inte riktigt koll på hur korsningen ser ut där man ska ses, men vet ungefär vart det ligger. Efter att ha svängt in vänster på rätt gata ser man korsningen en bra bit bort där mötet ska ske. Man knatar vidare bortåt och då händer det som inte får hända. Då det är 50 meter kvar så ser man personen ifråga som redan är på plats. Personen vänder sig mot mig och ser mig på ”lite för långt håll”.

Man nickar till lite snyggt och inser att det tar en stund att färdas 50 meter till fots. Efter att nicken besvarats så fortsätter personen titta då man går där mot honom. Det är nu man börjar tänka på hur man går, man försöker ta stolta steg, går ju bra detta, men vart ska man göra av armarna egentligen? Man börjar svänga på armarna lite världsvant och kommer lite i otakt med stegen, man ler lite krystat och kollar lite snett nedåt eftersom ögonkontakten varat lite för länge. Nu försöker man hålla reda på alla kroppsdelar så det nästan brinner i huvudet, till slut blir det för mycket att hantera och istället snubblar man till på ett osynligt hinder som inte ens finns, vilket resulterar i en 4 sekunder lång tangosekvens som mirakulöst räddar upp en rejäl vurpa. Man är glad att man fortfarande står på benen, men uppvisningen var ju allt annat är glamorös.

Personen man är på väg mot har ju förmodligen sett fadäsen, MEN, medan jag räddar upp vurpen och hinner resa ögonen mot honom igen så ser man hur han tittar bortåt? Frågan är om han har uppmärksammat tangon och sen tagit sitt förnuft till fånga och hunnit vända sig åt andra hållet och låtsas som att han inte sett något. Eller, var det bara så att personen vände sig om för att även han tyckte ögonkontakten blev lite lång och därmed missade uppvisningen?

Oavsett så börjar man intala sig själv att äsch, det var ingen fara och kvällen fortgår friktionsfritt!

Paradoxalt nog så händer det motsatta 2 veckor senare. Man står själv och väntar i en korsning, personen man ska möta kommer gående, vi uppmärksammar varandra och nickar till lite snyggt och efter några sekunder snubblar han till mitt på trottoaren helt utan anledning vilket gör att han ser ut som en överförfriskad trasdocka på blank-is. Man ser debacklet, kollar bort fort som fasen precis som att man inte sett något, allt är frid och fröjd, tror han ja! För under hela kvällen sitter man och fnissar i mjugg åt uppvisningen utan att personen vet något.

* Tydligen ska man gå i rulltrappor här i Stockholm. Ska man gå i rulltrappan så gör man det på vänstersidan, även kallad vänsterfil. Om man bara vill åka med i rulltrappan ska man stå till höger som kallas för turistrännan. Om man skulle råka blockera vänsterfilen genom att stå still samlas det fort som ögat en trupp med 9 personer på rad som harklar irriterat för att man blockerat deras "motorväg". Slutar med att någon inte kan hålla sig längre utan utbrister ett högljutt ”URSÄKTA”. Då är det bara studsa till höger och släppa förbi horden som sen dundrar förbi som en samling arga gnuer med Massimo Dutti påsar och attachéväskor.

Dagens Tips: Vänsterfil, här ska det fan gå undan! Stå inte och sov i rulltrappan tack!