Träben

Vi går varje dag.. nerför trappor, uppför trappor, på trottoarer, på grus, på asfalt, i rulltrappor *, i medvind och i motvind. Det brukar funka rätt bra! Kan på sin höjd hända någon gång att man råkar slå klacken i en kant eller en skarv, men det är synnerligen ovanligt och det händer inte så mkt mer än att det liksom bara gnisslar till lite. När man väl lärt sig gå så sker allt per automatik! MEN, det är när man börjar tänka på hur man går som allt skiter sig.

Säg att man ska träffa någon man inte träffat förut, eller det var ett tag sen man träffade personen. Det kan vara en dejt, ett möte, en gammal släkting, vad vet jag? Som det sig bör så är man ju såklart ett par minuter sen och man hartsar fram hetsigt i sina sneakers. Man har inte riktigt koll på hur korsningen ser ut där man ska ses, men vet ungefär vart det ligger. Efter att ha svängt in vänster på rätt gata ser man korsningen en bra bit bort där mötet ska ske. Man knatar vidare bortåt och då händer det som inte får hända. Då det är 50 meter kvar så ser man personen ifråga som redan är på plats. Personen vänder sig mot mig och ser mig på ”lite för långt håll”.

Man nickar till lite snyggt och inser att det tar en stund att färdas 50 meter till fots. Efter att nicken besvarats så fortsätter personen titta då man går där mot honom. Det är nu man börjar tänka på hur man går, man försöker ta stolta steg, går ju bra detta, men vart ska man göra av armarna egentligen? Man börjar svänga på armarna lite världsvant och kommer lite i otakt med stegen, man ler lite krystat och kollar lite snett nedåt eftersom ögonkontakten varat lite för länge. Nu försöker man hålla reda på alla kroppsdelar så det nästan brinner i huvudet, till slut blir det för mycket att hantera och istället snubblar man till på ett osynligt hinder som inte ens finns, vilket resulterar i en 4 sekunder lång tangosekvens som mirakulöst räddar upp en rejäl vurpa. Man är glad att man fortfarande står på benen, men uppvisningen var ju allt annat är glamorös.

Personen man är på väg mot har ju förmodligen sett fadäsen, MEN, medan jag räddar upp vurpen och hinner resa ögonen mot honom igen så ser man hur han tittar bortåt? Frågan är om han har uppmärksammat tangon och sen tagit sitt förnuft till fånga och hunnit vända sig åt andra hållet och låtsas som att han inte sett något. Eller, var det bara så att personen vände sig om för att även han tyckte ögonkontakten blev lite lång och därmed missade uppvisningen?

Oavsett så börjar man intala sig själv att äsch, det var ingen fara och kvällen fortgår friktionsfritt!

Paradoxalt nog så händer det motsatta 2 veckor senare. Man står själv och väntar i en korsning, personen man ska möta kommer gående, vi uppmärksammar varandra och nickar till lite snyggt och efter några sekunder snubblar han till mitt på trottoaren helt utan anledning vilket gör att han ser ut som en överförfriskad trasdocka på blank-is. Man ser debacklet, kollar bort fort som fasen precis som att man inte sett något, allt är frid och fröjd, tror han ja! För under hela kvällen sitter man och fnissar i mjugg åt uppvisningen utan att personen vet något.

* Tydligen ska man gå i rulltrappor här i Stockholm. Ska man gå i rulltrappan så gör man det på vänstersidan, även kallad vänsterfil. Om man bara vill åka med i rulltrappan ska man stå till höger som kallas för turistrännan. Om man skulle råka blockera vänsterfilen genom att stå still samlas det fort som ögat en trupp med 9 personer på rad som harklar irriterat för att man blockerat deras "motorväg". Slutar med att någon inte kan hålla sig längre utan utbrister ett högljutt ”URSÄKTA”. Då är det bara studsa till höger och släppa förbi horden som sen dundrar förbi som en samling arga gnuer med Massimo Dutti påsar och attachéväskor.

Dagens Tips: Vänsterfil, här ska det fan gå undan! Stå inte och sov i rulltrappan tack!

Enkelrätt

Det sägs att golf är en av världens svåraste sporter tillsammans med baseball. Det som är lite intressant med golf att bollen trots allt ligger stilla, och ändå är det så marigt. Men det svåraste med golf är att göra som man tänkt sig.

Tjusningen är just då man står där på sista hålet i en stor tävling. Tävlingen går kanske över 3 varv med 18 hål per varv. Man har då alltså spelat 53 hål under 3 dagar och man leder med ett slag efter allt kämpande. Och det är ju precis detta som golf går ut på, allt hänger på detta. Vinna eller försvinna. Andra plats räknas inte. Sista hålet är en smal par 4:a med träd på högersidan och vatten på vänstersidan om utslaget. Missar man vänster är man rökt direkt om det plaskar i vattnet, missar man höger så lär man ha större chans att hitta en årsförbrukning kantareller än att hitta bollen. Man gör sin rutin, solen skiner, man har snygga kläder och frissan är lite sådär blåsigt ruffsig på ett snyggt sätt såsom det bara kan bli efter en hel dag på golfbanan. Man ställer upp sig, starta baksvingen och PANG, proppar ut bollen mitt i banan. Det finns få saker i världen som är så sköna som att hyvla ut den perfekta driven rakt ut i fairway under denna press. Eller ja, finns nog bara en enda sak i hela världen som är skönare. =P

MEN, vad skulle hända om man stod där på utslaget och vet att om jag råkar slå ut i skogen eller ner i vattnet och så fick man en chans till? Man skulle inte vara i närheten så nervös, och publiken skulle inte känna spänningen. När det är ett hål kvar att spela så vet man redan vem som vunnit. Visserligen så måste man även slå in slaget på green, och sen putta också, så det är inte helt klart. Men just att sätta ett utslag på ett svårt 18:e hål, då har man gjort det mesta av jobbet. Eller tänk om man spelar hockey och har ett friläge pga en felpassning från motståndarlagets backar, man tar fart mot målet, laddar för en fint men missar och slår upp pucken på läktaren. Då bryter domaren och så får killen en chans till. Det skulle ju aldrig funka! Eller efter förlängning är det avgörande straffar, Beckham missar, några suckar, andra fortsätter och äta popcorn, för alla vet att han får en ny chans på sin straff.

Det är precis så tennis funkar. I VILKEN ANNAN SPORT SÅ FINNS DET ETT UTTRYCK SOM HETER DUBBELFEL! Det är något av det mest idiotiska jag någonsin varit med om. Vadå dubbelfel? Man har gjort fel två gånger, och första gången man gjorde fel så kommer man undan med det? Dessutom är ju just serven en så betydande del av tennisen också då servekanoner har en tendens att krossa i sina servegame. Eller heter det servegame? Någon som vet?

Såg dubbelmatchen häromdagen, Aspelin har bra tryck i sina servar, men jag tror inte han har satt en första serve sen tennisskolan i högstadiet. Jäklar vad det smällde i nätet och stackars Thomas Johansson fick spendera mer tid att plocka grejer från nätet än en fiskare på nordatlanten. Galet starkt att de vann den matchen, all respekt! Men hade man bara haft en chans på serven hade Simon fått hålla igen sina servar och då hade vi inte alls haft samma fördel då han väl träffade banan.

Så nej, bort med andraserven, tennis skulle bli så extremt mycket mer roligare och det skulle bli mer spel i bollarna och ha mindre betydelse om man har serven eller inte eftersom man då inte kommer våga satsa fullt på serven. Där är damtennis roligare, blir liksom mer spel i bollarna! Sen är kanske damtennis kul av andra anledningar också. =P

Sidospår; Simons frisyr, SHIT alltså! Tänk om man hade sånt hår, vad lätt allt skulle vara.. Det kan nog vara det snyggaste håret jag sett! Riktigt hollywoodhår! Eller Simon har delad förstaplats med min kompis Daniel, han har så grymt snyggt hår! Synd bara att Daniels hår är svart, hade det varit mörkbrunt (som t.ex. mitt hår) hade det varit perfekt.

Och på tal om fel och dubbelfel, förutom tennis så är det en annan yrkesgrupp som får ha massa fel och ändå ha kvar jobbet. Meteorologer. Tänk om jag hade så mycket fel i mitt jobb, jag skulle inte ha en kund kvar.

Dagens Tips: Golf, här får man inga andra chanser och bollen spelas som den ligger. Du påverkar allt själv, spelar du bäst, vinner du.